Jack Sparrow. 

Jag tror att jag är lite som honom; flyger fritt men är livrädd för att åldras. Inte nödvändigt rädd för själva tanken på döden i sig, darrar mer inför idéen om att tiden kommer ta slut och redan nu tickar den flitigt iväg.

För det är bara att inse: Döden begränsar oss. Ålderdom innebär död, och ålderdom speglar tiden. Det är brottom att göra allt det där man vill göra, för tiden raskar på och underbart är ofta kort. Jag tror egentligen inte det är så farligt att bli gammal men tanken blir svindlande när jag funderar på hur många tusen saker jag vill hinna göra tills dess: Visst kan man hinna med att bli allt det där man vill bli, men vad är meningen med att lägga ner spå mycket tid på en strävan att man inte hinner leva som det sen? 

Eller om man lyckas uppnå sina mål, bara för att inse att man ångrat sig och sedan ångrat sig igen? Kanske man går igenom allt i onödan, och då hinner man inte fixa sina misstag? 

"Ingenting bra händer någonsin mellan klockan 02-14..."

.. I fell in love with a guy that had "something" for his former girlfriends.

Strax därpå träffade jag en grabbig vän till mig som påstod likadant: När han fick frågan "vem faller du för" så var hans svar "jag tror jag faller för ex". Underligt, eller hur? Att man faller för någonting man en gång i tiden velat bli av med, eller som (ännu värre..) velat bli av med än själv. Det om någonting kanske visar på hur svag människan i grund och botten är: Det krävs trots allt inte ett geni för att räkna ut att "ex kärlek" händer för att våra ex påminner oss om någonting vi än gång var eller hade, inte så ofta om vilka underbara personer de är. 

Jag har ett ex, vi kallar honom E. 

E är den där killen som man aldrig riktigt kommer över, förmodligen för att han är det absolut mest underbara i världen. Ingen är lika snäll som honom, ingen kan "ge" på samma sätt och ingen har den där vrickade humorn som han har. Varje gång jag stöter på E så blir jag liiiite kär i honom igen, på det där sättet man så ofta blir kär. Alltså på samma sätt som mina vänner faller för sina gamla flickvänner och mina väninnor sitter och trånar över oavslutade kapitlen.

Ett par veckor av fjärilar: Sen är jag tillbaka igen.
Den första förtjusningen börjar lägga sig för att ersättas av det gamla: Nackdelen med att vara nykär pånytt är att "gammal kärleken" hinner ikapp än väldigt fort. Den andras söta små egenheter påminner än även om de jobbiga delarna - man minns hur den aldrig drog för draperiet när den duschade och man kommer genast ihåg hur svartsjuk människan egentligen var. Plötsligt börjar funderingen om "var det här verkligen en sån bra idé...." dra igång och då vet man att det har gått för långt. Då måste man gå igenom den där jobbiga processen igen: Bråka, hålla sig undan - göra slut.

Och så är man tillbaka där man först var. Man är singel och uttråkad. 

Så, med all den här faktan: Varför går vi egentligen tillbaka till våra ex? Så extremt misserabla kan vi ju inte vara att suget efter det gamla alltid får överhand, vilken person man än var förr? 

Nej. 

Vi går tillbaka till våra ex för att ex är enkla. Att träffa nya människor är svårt; att spela spelen och presenteras för nya människor kräver en hel del av oss. Föredettingar däremot: De kan oss på samma sätt som vi kan dem. I deras krets har man redan sin givna plats och fungerar på sitt egna vis. Där finns inget behov att förklara trassliga familjerelationer eller måla upp några fasader. Du behöver inte vänta i tre dagar innan du ringer, behöver inte lyssna på någon annans skit musik. Vi kan vara oss själva och nykära helt enkelt, det är väl inget fel med det? 

Eller kanske är det fel. När allt kommer omkring är ex dåliga för varandra. De är anledningen till att man gjorde slut,och det är också anledningen till att man inte bör träffas igen. "Hooking up with your ex is like taking a shower and then take on the same dirtyunderwear again". 

Och det känns ju aldrig som en direkt bra idé. Förutsatt att ni faktiskt var tillsammans på riktigt och hade en ordentlig historia så att säga.
Handlade det bara om fjärilar och glöd, well.. Då kan det vara en väldigt bra idé . :) 

För ett par veckor sedan satt jag och tittade på min valp, full av beundan. Enklaste sak skulle många säga: Han kommer när du ropar för att du har lärt honom det genom att locka med godis. 

Inte enklaste sak, skulle jag säga. För sanningen är att han fortsätter komma även då jag för länge sedan lagt av att stoppa godsaker i munnen på honom bara för att han gör någonting jag ber honom om. För honom gör det numera detsamma: Kallar jag så kommer han, köttbitar och benformade hundbitar är sedan länge bara ett plus. Han galopperar så villigt fram ändå. 

Och jag är ju, som så många vet, en förespråkare av den friaviljan. 

Den egna viljan, kanske man egentligen skulle kalla det: Jag har svårt att se varför folk skulle vilja stå i led och hade förmodligen aldrig fått stanna en dag i militären. Odiciplinerad skulle många kalla mig, och varför inte? Jag har aldrig varit någon stjärna på att underkasta mig regler och följa intruktioner - jag antar att jag helt enkelt bryr mig för lite för att det där skall spela någon större roll.

Eller också tycker jag kanske bara att det är oviktigt: Kanske finns det vissa normer för hur livet skall se ut men jag är inte direkt intresserad, precis som jag är dålig på diciplin. Jag slog tidigare fast vid att somliga kan stå jätte rakt i ett led, andra är duktiga på struktur i vardagen.

En del kanske är bättre på att bara tänka. En del kanske är jag. 

Allt detdär för mig nämligen tillbaka till det första, beundran.

Nu när vi slått fast att jag är jävligt dålig på det normala och gärna förespråkar folks inbyggda glöd att ifrågasätta vårt samhälle så förstår ni säkert också: För mig är det helt omöjligt att komma underfund med varför hunden inte springer iväg när vi är ute. För hans inre borde säga åt honom att fortsätta springa, och några eventuella godisbitar borde inte få övertyga honom om något annat.

Då slår mig tanken: Har jag svårt att förstå agerandet för att jag har svårt för att förstå psykologin bakom det hela? Om jag inte alltid funderade på varför somliga tvingas följa vad andra har målat upp - om jag inte vore så extremt angelägen om att alltid ifrågasätta allt, då kanske jag enklare hade fötstått enkla småsaker som att göra saker på befallning? 

Vad jag egentligen ville komma fram till var: Kanske blir det aldrig fel förens vi ifrågasätter det?

What difference it make?
What it take to get it through your thick skulls
As if this aint some bullshit.
People don’t usually come back this way
From a place that was dark as I was in
Just to get to this place
Now let these words be like a switch blade to a haters rib cage
And let it be known from this day forward
I wanna just say thanks cause your hate is what gave me the strength.