Jack Sparrow. 

Jag tror att jag är lite som honom; flyger fritt men är livrädd för att åldras. Inte nödvändigt rädd för själva tanken på döden i sig, darrar mer inför idéen om att tiden kommer ta slut och redan nu tickar den flitigt iväg.

För det är bara att inse: Döden begränsar oss. Ålderdom innebär död, och ålderdom speglar tiden. Det är brottom att göra allt det där man vill göra, för tiden raskar på och underbart är ofta kort. Jag tror egentligen inte det är så farligt att bli gammal men tanken blir svindlande när jag funderar på hur många tusen saker jag vill hinna göra tills dess: Visst kan man hinna med att bli allt det där man vill bli, men vad är meningen med att lägga ner spå mycket tid på en strävan att man inte hinner leva som det sen? 

Eller om man lyckas uppnå sina mål, bara för att inse att man ångrat sig och sedan ångrat sig igen? Kanske man går igenom allt i onödan, och då hinner man inte fixa sina misstag?